HAIKU 俳句

HAIKU 俳句

Haiku är en japansk diktform som har sitt ursprung i de klassiska diktformerna tanka, waka, haikai och haikai-no-renga. Själva termen haiku är relativt modern och myntades av poeten Masaoka Shiki (1867-1902). Den mest kända haikupoeten är utan tvekan Matsuo Bashô (1644-94), som visserligen skrev dikter som kan kallas haiku, men som oftast var ursprungsstrofen i en sekvens av länkad poesi och egentligen kallades hokku, "ursprungsstrofen" eller den "inledande strofen". Den länkade poesin, haikai-no-renga, skrevs av flera poeter och strofernas förhållande till varandra styrdes av ett komplicerat regelverk. Fram till slutet av 1800-talet var den länkade poesin dominerande även om fristående hokku också förekom. Haikai kan fritt kan översättas som "komisk/galen vers", medan haikai-no-renga kan översättas som "sammanfogade komiska dikter".

Masaoka Shiki tog avstånd från den länkade poesin och menade att haiku var en kortdikt som bäst stod på sina egna ben. Redan i början av 1900-talet blev haiku-diktningen mycket populär i Japan, medan populariteten i resten av världen tog fart först efter andra världskriget.

Besläktad med haiku är haibun, prosastycken som blandas med kortdikter, och haiga, tuschmålningar so illustrerades med dikter. För en uttömmande beskrivning av haikuns historia se Lars Vargös bok Japansk haiku - världens kortaste diktform, Carlsson bokförlag, 1993.